Förbundsbryterskan handlar om tvillingarna Wulf och Sunia. De har nu anlänt till Höglandet för att söka upp Nolafolket och bryta Förbundet. Vägen dit är dock lång och svår. När de äntligen kommer fram får de höra någonting ännu värre – för att bryta Förbundet måste de dö och bege sig ner till Underjorden. Kommer tvillingarna att lyckas, och om de gör det, kommer de att överleva?
Huvudkaraktärerna
är som sagt Wulf och Sunia. De är tvillingar av Blodet. De är
väldigt olika, även fast de är tvillingar. Wulf är formell och
lugn. Han tänker innan han agerar och blir sällan stressad eller
arg. Sunia däremot är en rebell. Hon är den av tvillingarna som
pratar, vilket märks i i princip alla dialoger i boken. Hon har
också ett hett temperament och gör som hon själv vill istället
för att göra som andra säger åt henne. Detta märks till exempel
när hon struntar i vad Tjiwros säger och skapar ett nytt Förbund
med Hösthaggan.
Förbundsbryterskan
utspelar sig på väldigt många men samtidigt väldigt få platser.
Resan till Nolafolket utspelar sig i Höglandet. En viktig plats där
är Ändlösamyren, där Wulf, Sunia och Gytak skiljs från varandra.
En annan viktig plats är Sommarlandet, där Nolafolket bor och där
Wulf och Sunia dör. Andra hälften av boken utspelar sig i
Underjorden. Underjorden ändrar sig hela tiden, och dåtid, nutid
och framtid vävs ihop likt ett garnnystan av minnen.
Förbundsbryterskan
är en blandning av saga, fantasy och äventyr. Allt vävs samman och
man vet knapp vad som är vad. Boken är riktad till ungdomar, men
även vuxna kan njuta av dess skönhet.
Jag tyckte
att boken var fantastisk. Den suger in en och håller en kvar tills
man har läst ut den och inte ens då släpper man taget. Den bästa
boken i den bästa svenska bokserien enligt mig, utan tvekan. Språket
är helt makalöst, och både förstapersons-, tredjepersons- och
vi-form används. Björkelid använder sig av malåsamiska som språk
för Nolafolket, och det kunde inte ha passat in bättre! Boken var
verkligen speciell, särskilt i Underjorden. Flera gånger bläddrade
jag tillbaka och hittade lösa trådar som knöts ihop. Inget i boken
hände av misstag, och när man blandar tid och rum som Björkelid
gör kan det inte bli annat än mirakulöst! Ett exempel på detta är
dialogen som Den Skrattande Mannen och Bösen har. Halva dialogen är
skriven i mitten av tiden då de är i Underjorden, ur Den Skrattande
Mannens synvinkel. Den andra hälften är precis i slutet, flera år
senare, då ur Bösens synvinkel.
Boken har
många budskap. Ett av de mest tydliga är: ”var dig själv”. Ett
annat är: ”allt är inte vad det verkar”. Just det budskapet
kommer många gånger, t.ex. Bösen i ”järvform”, vittran i
harform och den sovande Vinterkungen. Det finns även många fler
budskap, vissa enkla att se och vissa mer dolda, men dem kommer jag
inte nämna nu. Boken har egentligen inga attribut som gör den
spännande, utan det är Björkelids exceptionella språk som
tillsammans med en dragningskraft av något slag får en att bli
indragen i boken på ett sådant sätt att man inte kan sluta läsa
den. Man lever sig in i Gytaks förvirring, galgmännens hopplöshet
och Sunias förtvivlan. Karaktärerna är fantastiskt skapade, och
väldigt få författare lyckas göra så komplicerade karaktärer
som Björkelid skapar.
Förbundsbryterskan påminner mig lite om Den Mörka Materian
av Philip Pullman. Hela följare/daimon grejen är väldigt lik, och
även Underjorden bär på vissa likheter i de båda böckerna.
Jag
rekommenderar boken starkt till alla, då man kan läsa boken som
nöje eller på djupet. Helt klart 5/5. Den hittills bästa boken i den bästa svenska serien!
