Förbundsbryterskan av Anders Björkelid

Det har gått för lång tid nu, eller hur? Den tredje delen i Berättelsen om Blodet, Fördundsbryterskan, blir boken som drar igång det hela igen!

Förbundsbryterskan handlar om tvillingarna Wulf och Sunia. De har nu anlänt till Höglandet för att söka upp Nolafolket och bryta Förbundet. Vägen dit är dock lång och svår. När de äntligen kommer fram får de höra någonting ännu värre – för att bryta Förbundet måste de dö och bege sig ner till Underjorden. Kommer tvillingarna att lyckas, och om de gör det, kommer de att överleva?

Huvudkaraktärerna är som sagt Wulf och Sunia. De är tvillingar av Blodet. De är väldigt olika, även fast de är tvillingar. Wulf är formell och lugn. Han tänker innan han agerar och blir sällan stressad eller arg. Sunia däremot är en rebell. Hon är den av tvillingarna som pratar, vilket märks i i princip alla dialoger i boken. Hon har också ett hett temperament och gör som hon själv vill istället för att göra som andra säger åt henne. Detta märks till exempel när hon struntar i vad Tjiwros säger och skapar ett nytt Förbund med Hösthaggan.

Förbundsbryterskan utspelar sig på väldigt många men samtidigt väldigt få platser. Resan till Nolafolket utspelar sig i Höglandet. En viktig plats där är Ändlösamyren, där Wulf, Sunia och Gytak skiljs från varandra. En annan viktig plats är Sommarlandet, där Nolafolket bor och där Wulf och Sunia dör. Andra hälften av boken utspelar sig i Underjorden. Underjorden ändrar sig hela tiden, och dåtid, nutid och framtid vävs ihop likt ett garnnystan av minnen.

Förbundsbryterskan är en blandning av saga, fantasy och äventyr. Allt vävs samman och man vet knapp vad som är vad. Boken är riktad till ungdomar, men även vuxna kan njuta av dess skönhet.

Jag tyckte att boken var fantastisk. Den suger in en och håller en kvar tills man har läst ut den och inte ens då släpper man taget. Den bästa boken i den bästa svenska bokserien enligt mig, utan tvekan. Språket är helt makalöst, och både förstapersons-, tredjepersons- och vi-form används. Björkelid använder sig av malåsamiska som språk för Nolafolket, och det kunde inte ha passat in bättre! Boken var verkligen speciell, särskilt i Underjorden. Flera gånger bläddrade jag tillbaka och hittade lösa trådar som knöts ihop. Inget i boken hände av misstag, och när man blandar tid och rum som Björkelid gör kan det inte bli annat än mirakulöst! Ett exempel på detta är dialogen som Den Skrattande Mannen och Bösen har. Halva dialogen är skriven i mitten av tiden då de är i Underjorden, ur Den Skrattande Mannens synvinkel. Den andra hälften är precis i slutet, flera år senare, då ur Bösens synvinkel.

Boken har många budskap. Ett av de mest tydliga är: ”var dig själv”. Ett annat är: ”allt är inte vad det verkar”. Just det budskapet kommer många gånger, t.ex. Bösen i ”järvform”, vittran i harform och den sovande Vinterkungen. Det finns även många fler budskap, vissa enkla att se och vissa mer dolda, men dem kommer jag inte nämna nu. Boken har egentligen inga attribut som gör den spännande, utan det är Björkelids exceptionella språk som tillsammans med en dragningskraft av något slag får en att bli indragen i boken på ett sådant sätt att man inte kan sluta läsa den. Man lever sig in i Gytaks förvirring, galgmännens hopplöshet och Sunias förtvivlan. Karaktärerna är fantastiskt skapade, och väldigt få författare lyckas göra så komplicerade karaktärer som Björkelid skapar.

Förbundsbryterskan påminner mig lite om Den Mörka Materian av Philip Pullman. Hela följare/daimon grejen är väldigt lik, och även Underjorden bär på vissa likheter i de båda böckerna.

 

Jag rekommenderar boken starkt till alla, då man kan läsa boken som nöje eller på djupet. Helt klart 5/5. Den hittills bästa boken i den bästa svenska serien!